Zen är skönhet i form
När vi väljer formseende genom zen får vi en ren form och det känns nästan märkligt att få tillgång till tingen på det sättet. Det är ju alldeles utan bedömning eller smak eller värdering. Gräsmattan får vara endast det som den är innan vi vet att "gräsmatta".
.
.
Det är är ingenting nytt. Filosofen Boström talade ingående om skönheten i verksamheten att se formen. Han uttryckte det så att vi lyckas se det absoluta i den partikulära formen och detta blir skönheten själv. Han tar ett exempel: vi kan njuta av eldens form, även när den förintar vårt eget hus. Skönheten är fullständigt likgiltig för alla innehåll. Formen ger något mer stilla och vackert än något innehåll någonsin kan ge.
.
.
Innehåll är ofta förvirrande. Det förändrar sig snabbt efter att ha blivit fastställt. Det växlar nästan genast efter att ha blivit upptäckt eller igenkänt. Innehållen är också villkorliga och kinkiga med sin status. Därför slås vi av skönhetens sköra men helt rena form. Den verksamhet som vi engagerar oss i när vi uppfattar denna form är just zens verksamhet. Sakerna får vara sig själva. Blomman är endast sig själv, ännu inte känd. Havet är övertygande sig själv, ännu inte förstått av någon. Trädkronan är tom på innehåll och fullkomlig i sin rörelse och form tillsammans med vinden.
.
.
När vi inte inordnar skönheten för vår nyttas skull utan bugar inför dess eget värde, blir det lätt att praktisera zen. Alla objekt runt omkring oss, ja varje del av vår kropp, utgör en konkretion av det absoluta genom sin oskyldiga form. De bjuder alla på givenhetens faktiska skönhet. Ingen diciplin eller lära kan någonsin erbjuda ett innehåll som kommer i närheten av denna skönhet. Ingen begrundan kan någonsin närma sig denna enkla verksamhet, formens eget medvetande.
Inte bara vara stilla
Att sitta stilla och vara tyst - många tror zen är endast detta. Men sanningen är väl att när vi försöker kommer vi ändå att sitta och tänka på allt mellan himmel och jord. Vi har en hjärna som hellre fokuserar på ett objekt än försöker vara utan objekt. Många vill vara utan objekt för att inte tänka på objektet. Men om vi ser oss omkring, just där vi är, kan vi upptäcka många objekt som inte leder till vidare tankar. Mattan på golvet till exempel, eller någon figur i mattan. Eller golvet under mattan som syns runt om den. Eller ett kvishål i trägolvet under mattan. Eller lysten i trälacket på golvet. Eller solskenets figur på golv och matta. Eller hinken som står på mattan med hundleksaker i. Eller öglan på handtaget på hinken. Vi omges av tusen former. Vilken som helst fungerar som fokus.
.
.
I en terapigupp jag ledde för många år sen fanns bland deltagarna en dröm om stillhet. Ett stilla liv där man läste böcker och promenerade i en skog eller park. Men vi talade om detta och de flesta insåg att stillheten var en metafor för ett annat liv än det vi hade just nu. Vi kan tillbringa år av längtan efter ett sådant annat stilla liv.
Själv tror jag att zen handlar om något annat. Stillheten är inte något i sig. Den finns i alla ting vi fokuserar på. Vårt medvetande är sådant att varje kontemplerat objekt i närheten av oss, ger samma rymd och enkelhet bortom längtan efter något annat mer stilla liv. Att flytta blicken och uppmärksamheten till något nytt objekt är utmärkt. Återigen ser vi samma sak - den fokuserade uppmärksamhetens rymd. Vi ser att vi omges av tusen magiska ting som alla har - vadå? Jo form.
.
.
Zen är att ta kontakt med form. Om vi vill kan vi tänka oss att vi är vilse i en skog. Det vi ska göra är stå stilla och iaktta skogen omkring oss för att finna platsen där vi är. Likadant i livet. Zen är att finna platsen med sina former. Utan att vi behöver bli platoniska och skapa metafysik kring formen kan vi se vad som händer: ytor, volymer, rörelser, ljus, skuggor, rumsligheten. I detta finns en konkret frid. Vi är i lyssnande tillstånd snarare än beskäftiga med någon nyttig handling. Formen är vår trygghet. Vi är konkreta och i frid.
Jakten efter det andra livet som ska vara skönare än detta är en form av stress. Egentligen räcker precis de former vi har kring oss. En av mina lärare i zen skrev: buga inför kråkan du ser på vägen till jobbet. Jag gjorde så. Stannade på cykeln, iakttog kråkorna vid Lillfjärden i Hudiksvall, valde ut en äldre kråka och bugade som inför en zenmästare. Formen, rörelsen, hela universum i en dammig kråka!
.
.
När vi tar kontakt med form får vi ett formseende. Ett formellt uppfattande. Men det är inte abstrakt utan yttrst konkret, så konkret att namnet inte hunnit dit ännu. Vi ser former och färger på en gräsmatta men vi är före namnet och semantiken. Vi är för-semantiska, vi är pre-semiotiska. Vi behöver inte klä av sakerna sina betydelser, vi behöver inte dekonstruera världen vi skapat. Vi är före, vi är i den konkretion som ännu inte benämnts. En hälsa finns att hämta i detta perspektiv.
Jag minns en period i mitt liv då förkylningar drabbade mig kontinuerligt. Min lärare skrev och föreslog att använda himlen, den blå himlen eller den molnbeklädda himlen som konkret objekt på ett mer uttalat sätt. Vi bodde högst upp i huset och jag hade en rad fönster som såg himlen över staden där nedanför. Himlen gjorde mig snart frisk. Utan att veta vad det är, tog min själ och kropp in den blå himlen. Himlen blev mitt medvetande. Jag blev himmel. Sedan dess har jag faktiskt inte drabbats särskilt mycket av förkylning eller influensa.
Att ze sig omkring
Jag praktiserar zens perception genom att se mig omkring på ett visst sätt. Vilka former ser jag? Vilka ytor finns runt omkring mig? Vilka rörelser äger rum i den verklighet jag befinner mig i?
.
.
Så långt ter det sig som estetiska frågot. Och naturligtvis har perception och estetik nära samröre med den verklighetsuppfattning som följer av zenträningen. Skillnaden är att du inte använder det iakttagna för något annat ändamål än sig själv. Det är en liten skiftning i uppmärksamhet. Men den får stor effekt på hur du mår och vilken form av psykologisk status ditt medvetande får.
.
.
Vi kan tänka på ett stilleben. Detaljrikedomen, lystern, sak-heten i bilden säger oss något utan ord. Detsamma sker i zens perception av verkligheten. Den är där. Just så är den där. Den är levande form utan kommentar.
.
.
När vi ser oss omkring på det sättet mår någonting i vår hjärna mycket bra. En klar energi som gärna vill skratta fyller oss. Vi tänker just inte på något särskilt utan ser oss endast omkring. Tillgängligheten är stor - vi kan när som helst iaktta ytor, volymer, rörelser, färger, kvaliteter. I början när du tränar kan du behöva sätta etiketter på det du ser, enkla benämningar. Egentligen består allt språk i grunden av namn. Men snart kan du vara utan etiketter och se allt som det är utan namn.
.
.
Det gäller att inte göra metafysik av det - att vi nu "skådar in i det namnlösa" eller något liknande. Varför inte? Därför att det skapar problem och snart ohälsa. När jag började med intensiv zenträning var det för att klara av en vardag med för mycket innehåll, för mycket metafysik eller nyttotänkande, för mycket funktionellt tänkande. Zen gav mig bilden, renheten, sakligheten.
.
.
Lite slarvigt kan vi säga att den splittrade verkligheten som tröttar ut oss upplöses som i en stor rymd när zens perception träder in i stället. Utåt kan det verka som om vi inte engagerar oss i vardagens angelägenheter. Vi verkar onaturligt stilla och distanserade. Men inåt är sanningen kanske att vi är närmare allting. Psyket mår också bra av det, en sorts engagerad lättnad ersätter den vanliga fragmenteringen av verkligheten.
.
.
Vad är zen?
.
.
Zen är en perception av verkligheten som påminner mycket om bildkonstnärens eller regissörens sätt att bearbeta bilden av verkligheten för att vara skapande och gestalta något. Men till skillnad från bildkonstnären eller fotografen handlar det nu om hela ens tillvaro.
.
.
Vägen till den nya perceptionen kan se olika ut. Det kan, som i mitt fall, vara ett arbete med kroppen och psyket, en träning i fokusering under utsträckt tid. Det är en ganska onaturlig träning - att sitta långa timmar eller dagar i zazen - men det kan leda vidare till zens perception av verkligheten. I många personers fall sker inte detta utan man blir kvar i själva tränandet och gör det till sin praktik, ungefär som ett monotont jobb.
.
.
Jag började med intensiv zenträning när jag behövde ha större kontroll över mitt arbetsliv som lärare. Det var alltså inte andliga skäl eller någon tanke på förverkligande eller insikt i buddhismen. Jag var - och är - föga intresserad av buddhismens tämligen pessimistiska metafysik. Men jag behövde må bättre i den stressiga vardagen med många och stora klasser att undervisa, som det var på 1980-talet.
.
.
Det visade sig att zenträningen ledde till större psykisk hälsa, större kontroll över de många mötena med människor och de många snabba besluten. Zens perception började bli naturlig för mig och det blev lätt att leva i en jobbig vardag. En ibland triumfartad känsla av seger och mästerskap blev alltmer uppenbar.
.
.
Under de 15 år jag intensivt tränade zen hade jag vägledning av flera lärare. En av lärarna, hade sitt center på Oahu, Hawaii. Jag satt zazen under tre månader där. Men mest av allt gav förstås den egna träningen med flitigt läsande av framför allt den koreanska klassikern Chinul. Även Blue Cliff Records och Mumankai och Hui Nengs Plattform-sutra var av stor beydelse för att utveckla zens percpetion av verkligheten.
.
.
Hemma i Sverige började jag efter cirka fem års träning leda meditationsgrupper och gjorde så under tio års tid. Därefter, i samband med att jag bytte jobb och bostadsort, la jag ner hela zenprojektet såsom träning. Men själva perceptionen - som inte direkt har med buddhism eller zenbuddhism att göra - finns kvar. På ålderns begynnande höst då hälsan sviktar, blir den mer och mer viktig. Man kan säga att zen där fungerar som en hälsosam hållning till den egna kroppen och till bilden av verkligheten.
