zenbloggen

Det är förstås inte så romantiskt eller spännande att sitta en stund i endast formen - det som sker som sig själv - eftersom våra fiktiva "jag" alltid vill uppnå något eller komma någonstans på begärsresan.

.

.

Men när man frågar sig vart det leder rent psykologiskt går det kanske att säga: sittandet noterar varje gång hur tänkandets begär utför sina gester. Det är i sig tomma gester men egot består så att säga av utförandet av dessa overkliga begärande gester. De har minst fyra riktningar - framåt: vad ska jag göra, bakåt: vad gjorde jag, höger: vad kan jag berömma mig med som "mitt", vänster: vad är det dåliga i mitt liv, mina sjuka krav. Dessa fyra riktningar varierar sig men håller igång ungefär samma förutsägbara aktiviteter i det abstrakta men hungriga medvetandet  - spöket inom oss.

.

.

Det säger sig själv att denna formella begärande aktivitet blir ganska ointressant efter några hundra timmars iakttagande. Det händer intet nytt på egots västfront. Det är samma gester och pantomimer. Och jagets funktion är inte sådan att några nya former kan utvecklas ur den. Den är endast vad den är. Vi kan säga: tack tanken för dina analyser och intentioner, bra jobbat! Du blir aldrig nöjd eller tillfredsställd, men bra jobbat ! Mer än så går nog inte att säga.

.

.

När detta är vardag för oss och stunderna i zens formuppmärksamhet är regelbundna, uppstår en sorts beredskap för andra sorters upplevelser. Jag tänker särskilt på en jag hade för många år sedan. Den liknar vad andra zenpraktikanter är med om. Jag var på väg hem i kallt blåsigt regnande förvinterväder, cyklade backe upp och ner från mitt arbete till hemmet. Trött och hungrig efter övertidsarbete duckade jag undan det iskalla regnet, råkade titta ner på främre cykelhjulet. Jag såg vattenrörelserna mellan däcket och dynamon på höger sida. Vattenformationerna var fantastiska, magiska. Det var en skönhet och en meningsfullhet som överväldigade mig. Under flera minuter cyklade jag som i trance. Det var inte bara vattnets spel mot däck och dynamo, det var kosmos i lycksalig dans. Det gällde allt och ingenting annat spelade någon roll.

.

.

Den här typen av epifanier blir så småningom en omedveten grund för den som praktiserar zen. Det finns/inte finns en lycksalighetens totalitet. Den är underliggande men samtidigt helt ytlig. Det är viktigt att den både inte finns och finns, samtidigt. Som Jesus säger om gudsriket: det ska komma men det är här. Båda aspekterna samtidigt.

.

.

Mellan epifanierna är det vardagsjobbet zen. Sitta en stund då och då, eller promenera, i formernas uppmärksamhet där vindflöjeln egot envist svänger framåt, bakåt, åt sidorna och aldrig kan bestämma sig. Det är ingen tröttsam aktivitet, den bara är sig själv, den finns där sedan barndomen då vi lärde oss att reagera på vårt namn och mammas ansikte, när bindningen genomfördes. Vi kan låta den vara vad den är. De har inte ens medd oss själva att göra, så en bugning av respekt på lite avstånd är det lämpligaste. Det hela passerar, nåden är att det passerar.