zenbloggen

.

.

Det sker ingen direkt bedömning av formen utan mer som ett sökande efter skönhet, enkelhet, barnslig förundran. Coleman Barks skriver i ett förord till en samling med Rumi:

"De fotografer som älskar det vilda och mänskliga ansiktens djup. Utstrålningen från djur som målats på väggarna i urgamla grottor. Det som kommer ur målningar av Van Gogh och Cezanne, det sätt på vilket dessa målare såg skönheten tränga ut ur det som framträder framför oss. Det Nederländska ljuset i målningar. Genom Blake. Alla religioner är en, säger Willy. Och energi är evig njutning. Hopkins. Det kommer fram i sydindiska sufier, ursprungsbefolkningens klippkonst, Tibet. Hieronymus Bosch och Brueghel, Lao Tzu och Chuang Tzu. Bodhidharma, Rinzai och den där vänliga blomman som Mahakashyap gav sin vän Gautama."

.

.

Att leva med former och deras egna hemliga liv. Zen i vardagen och zen i exstasen. De båda sammanfaller. På zencentra världen över, liksom i kyrkor, görs allting om till tråkig rutin och hierarki och arbetsfördelning. Tyvärr. Det ligger i människans natur att försöka ta ner exstasen till kontrollerbar struktur. Religionen har försökt men misslyckats, den levande mystiken finns kvaer. Vetenskapen har försökt men misslyckats. Men Einstein sa: vetenskapen har helt misslyckats med att avmystifiera världen.

.

.

Barks citerar en bön av Galway Kinnell:

what is is is what

Barks föreslår ett namn för de som är tokiga i former: DUM - disreputable unaffiliated mystics. Men om man kallar alla de som återfinner zen-kvaliteten i alla former för något särskilt, är det snart någon där och organiserar sällskapet och det roliga försvinner. Det roliga är varje fenomen, just så här, just nu.