zenbloggen

 

Ansträngning är helt enkelt gör vad du måste göra. Meditation under det att du gör något förändrar ansträngningen till något enkelt, endast göra det som ska göras. Själv är du i meditationen, du märker andning, du märker det som sker i kroppen, du är medveten om tillstånd. Där finns lycka mitt i ansträngningen.

Människors karaktärer och vanor varierar. Några behöver mycket tid på sig för att komma igång. Andra, som jag själv, kan sekundsnabbt vara inne i det som måste göras. Vi är impulsstyrda, ofta rastlösa. Vissa människor har en övermängd energi — så mycket så att de alltid är på språng, klättrar på väggarna om de inte får saker att göra. Andra måste vänta in energin. Vi är olika.

Det handlar inte om värderingar, utan energier och karaktärer. Du kan se dem som försöker att hitta saker att göra hela tiden, sätta all vikt vid det yttre, vid manifestationen. I meditationen söker vi inte något att göra ur ett behov av att fly, eller ett behov att distrahera oss. Vi utvecklar tillit till vårt vara, det interna buddhaskapet. Ansträngningen är att endast observera sinnet och klargöra sig på meditationsobjektet.

Lagom är bäst. Om du gör alltför stor ansträngning, blir du bara rastlös och om du inte lägger tillräckligt ansträngning, blir du uttråkad och kroppen börjar känna sig olustig. Din kropp är ett bra signalsystem för kvaliteten på insatsen. Det tar lite viljestyrka för att kroppen ska signalera hur det går. Om du går för fort känns det stressigt, så ansträng dig att gå långsamt och medvetet.

Tyngdkraften drar ner dig, så du noterar det. Vädret är kallt, så du noterar det. Med ānāpānasati, är du uppmärksam på andningen,”höjer sig” på in, ”sänker sig” på ut. Lite ansträngning behövs för att börja detta, men inte sedan. Då går det snart av sig själv. Du koncentrerar dig på gångrytmen, kanske sjunger ett mantra på den rytmen.

Du märker att gångrytmen är en hjälp för att lära sig att bromsa alla reaktiva processer. Att ”göra rytm”, det vet alla musiker, är att leva koncentrerat. Livet formuleras när du koncentrerar dig på en rytm. Två rytmer är utmärkta att använda, andningen och stegen när du går.

 Att använda sig av rytmer som är långsammare än dina tankar är mycket fruktbart för meditationen. Men ānāpānasati, alltså ”höjer sig” och ”sänker sig” kräver också att du sakta ner hela livet till en njutbar harmoni i aktivitet. Många tror att man har tråkigt när man sitter i tystnad en stor del av dagen. Tvärtom, det är en njutning vars attraktion gör att vi vill leva så.

Vi försöker inte få insikter eller uppvaknande från meditationen. I samma ögonblick vi gör det försvinner hela poängen med den. Uppvaknande är att helt enkelt inte behöva något uppvaknande. Det kommer av sig själv, av nåd. Allt annat i stil med att försöka ”få ut något för dig själv”, leder endast till en mycket frustrerandeerfarenhet. Du kommer att bli du arg på dig själv eller någon annan. 

 Nöja sig med bara en inandning, en utandning? Just det.

 

Att misslyckas i meditation — vad är det? 

Praxis är att, oavsett hur många gånger du distraherar dig och dina minnen börjar vandra omkring med dig, kan du välja att helt enkelt notera att du distraherar dig. Ofta räcker det för att vara tillbaka i enkel uppmärksamhet — och det är meditation att återkomma på detta sätt, det hör till meditationen. Så egentligen misslyckas du inte.

En distraktion kan vara: ”Jag ville snarare bara sitta här och slappna av och inte distrahera mig!” Och nu är detta distraktion, förstås. Notera vilket humör finns i ditt sinne, vilken form av lidande som just denna stund vistas i ditt liv. Då förändrar sig saker och ting.

Jag brukar märka tidigt om jag känner mig matt eller sömnig. ”Matt” säger jag då tyst. ”Sömnig” säger jag. På något sätt går det bra att meditera innanför denna trötthet eller sömnighet. Värden är det med tandvärk eller migrän, men det fungerar även med dessa tillstånd om jag inte kräver att de ska försvinna omedelbart. Mycket handlar om acceptans.

Hinder till praktiken är att inte vara den vi är — buddhanaturen, friden, varat såsom vara. Därmed kommer ibland en motvilja mot ”fel” på sig själv.  Meditation är inte en fråga om viljestyrka, utan visdomen att vara, att notera det som sker.

Du behöver inte ta reda på var dina svagheter är, eller analysera dina känslor, de du brukar gå vilse med. Du endast bevittnar vad som sker och låter allt vara det som det redan är inför dina ögon. Det är ingen poäng att vara kritisk mot dem. Men bara veta att de förändras så snart man iakttar dem och vill vara lycklig i det vi redan är.

Att ”hålla på” med distraktionerna är ett sätt att förslavas av dem. Det blir vi inte lyckligare av. 

 

Som människor har kan vi reflektera och observera och knyta an emotionella rörelser till detta. Du kan observera om du är nöjd eller olycklig. Du kan följa ilska eller svartsjuka eller förvirring i ditt mentala program och se varthän det leder — om du står ut. 

När du går och mediterar eller sitter, eller står och mediterar märker du snart att detta är en tillfällig sak, ett föränderligt tillstånd av förvirring eller ilska eller girighet eller lusta. Men ett djur kan inte göra detta — när det är skräckslaget är det helt förlorade i detta. Jag har en lite underbar grå hund som är överkänslig för skräck, så jag vet. Det går inte att få henne att titta lite på sin rädsla ! Jag har försökt….

Men du kan och jag är säker på att så snart du gör det, förändras situationen. Rädslan eller girigheten kanske inte dunstar men det förändras och snart förstår du att den är som moln, ständigt i rörelse och bakom en klar blå himmel. Den himlen är din rena oändliga natur. Njut av den.

Det är med hjälp av vår egen utrustning av observation, igenkännande och visdom som vi ser impulserna och får en viss intuitiv förståelse av dem. En ovärderlig visdom som världen saknar.

Vi inser i meditationen att den som iakttar girighet är inte girighet: girighet kan inte observera sig själv. Du, som inte är girighet, kan observera den och allt det andra som dyker upp. Denna observation behöver vi inte ge en rad fina namn som den indiska litteraturen är så full av. Varför inte bara säga: inneboende visdom.

Medvetenheten om hur saker och ting är. Enkelt.

Om lidande och lycka kan vi tala mycket -- kanske den äldsta frågan människosläktet har !

Det finns ju många sorters lidanden. Vi känner till dem. Tandvärk, ont i knäna. Trötthet och ålderdom. Men så finns det också emotionella, sorg, ånger, rädsla, begär. Och metafysiska, varför är det eländigt i världen och i livet? Varför kan vi inte undvika misstagen? Frågorna är kopplade till emotionell smärta i många fall.

Det viktiga är att du vill vara lycklig. Alla vill vara lyckliga, fria från lidanden. Så detta leder oss till meditationen. Det blir tre steg: upptäcka lidandet, se vad för sort det är och så meditera. Varje dag, stund för stund. Stort och intressant arbete ! Börja nu !

Att börja tänka kring varför lidandet finns är något annat. Det kanske inte gör dig lyckligare. Troligtvis inte. Att förklara varför lidande finns är något annat. Det gör dig inte lycklig heller. Att läsa långa texter eller höra predikningar över dessa, är intressant och viktigt. Men blir du mindre lidande av det?

Vad gör dig lycklig? Vad gör dig mindre lidande?

Meditation gör dig lycklig säger de som prövat. Du kan meditera när du ligger, står, går eller sitter. Det är som bön, men du använder inga ord eller tankar eller bilder. Du är endast uppmärksam på det som verkligen sker. Du bedömer det inte, ändrar det inte. Du endast ser vad som sker och erkänner det just såsom det är. Du vet ingenting om det, endast uppmärksammar det och lämnar det så snart det försvunnit.

Du kan börja meditera oavsett vilken tro du har. Meditera är inte att tro något särskilt, bara se vad som faktiskt sker i denna stund. Det hjälper dig inte att läsa Abhidhamma-pitaka eller någon annan sutra, det komplicerar dig endast. Det handlar alltid om ditt lidande, det som sker här och nu. När du är uppmärksam och låter allt passera, blir du lycklig. Även medkänsla med andra som lider gör dig lycklig men meditationen är det grundläggande. Utan den blir det mest upprörda känslor och inte medkänsla. Rätt medkänsla kommer ur meditationen och lyckan att vara fri från lidande just när lidande pågår i dig.

Jag hörde en fin sång av Ingrid Michaelson där hon sjunger: Allt jag kan göra är att andas ! Så skulle vi kunna säga om meditationen. Så enkel är meditationen. Vi andas ! Alla former av lidande syns väldigt tydligt just när vi är i ”andas-läget”. Och de försvinner efter ett visst momentum, återkommer i annan form och försvinner igen. Men vi är i ”andas”.

Det är en bra låttext som summerar meditationen. Rätt som det är när du mediterar är det uppenbart att du är buddha i dig själv, alltså upplyst och lycklig. Sedan försvinner det. Men det återkommer. Snart inser du att du faktiskt är lycka, medvetande och medkänsla, alltså buddha. Ditt eget vara är detta. Det gör ingenting om denna insikt försvinner, för den kommer åter och visar sig vara sann.

Fundera inte på upplysning. Du är redan upplyst och det betyder att du inte längre behöver bli upplyst. Tänk bara på meditationen. Och de tre stegen: jag lider — vad det är för sorts lidanden — åter meditationen. Det räcker hela livet.