zenbloggen

På 1970-talet var Rudolf Carnap populär bland oss filosofer. Vi läste honom dock på många olika sätt. Flera av oss, jag bland dem, blev ledda i riktning mot ett slags vipassanna-meditation över kunskap och verklighet. Det gick till ungefär så här:

Elementar-satser är grunden för vad vi kallar kunskap. De finns inte i någon yttre verklighet. De finns endast som termer för logiken. De bildar ett slags logisk grammatik för vad vi kallar kunskap. Detta liknar vad som sker när ett barn lär sig läsa.

Barnet ser ett träd. Men det finns inget annat träd än ljuden te ärr ää de, alltså ljudningen på bokstäverna-bilderna t r ä d. Barnet ser ljuden 'träd' innan det lär sig läsa. När lästräningen pågår försöker hjärnan koppla samma bilderna/bokstäverna med fyra ljud som sägs ut som ett ljud: träd. Det finns inget träd någon annanstans och barnet hisnar när det fattar detta -- om det fattar detta. Om en vuxen pekar på ett träd och säger att där är ordet 'träd' så inser många barn att det är lurendrejeri. Det finns inga ljud därborta. Det är vi människor som producerar ljud.

Men vad är det då därborta, det som den vuxne pekar på? Ingenting. Det är det verkliga ingenting. De har inga termer. Det har inga ord. Det är tyst och rent. Sådan är verkligheten i sig. Den saknar ljud, namn, term, beskrivning, kunskap, logik, grammatik. Den är Sig Själv och kan aldrig beröras av våra ljud, termer, ord, elementarsatser eller vanliga satser som vi pratar hela dagarna.

Lurendrejeriet inses av vissa barn -- det går inte att koppla samman ljud/bokstäver/ord med verkligheten. Men när barnet kan läsa "flytande" är det indoktrinerat och det ska till vuxna studier av Rudolf Carnaps skrifter för att vakna igen ! Eller träning av vipassanna elelr zen. Och dit når inte många. De flesta pratar och skriver och tror sig "ha" kunskap om allt möjligt och omöjligt. Allt är lurendrejeri som börjar med ljud och bilder och en omöjlig sammankoppling med sensoriska intryck.

En av mina studiekamratater på filosofen i Uppsala fann genom Carnap-studiet att musiken och poesin var det enda vettiga att syssla med. Han blev musiker och poet. Idag är Carnap nästan glömd. Postmodernismen tog över. Själv valde jag att gå bortom orden via Suzuki's "Zen Mind Beginners Mind" där en stor fluga får visa den alltid okända "verkligheten" i början av boken.