zenbloggen

En god zenvän som heter Robert Aitken sa till mig över en middag i Honolulu att titta på himlen lite då och då. Han använde det som en zenövning, och likadant hade hans farmor gjort. Det är en bra bild. Himlens blåa kupa är en spegel som alltid är ren, även när alla möjliga innehåll i form av moln och solljus och månljus demonstrerar sina uppenbarelser på den. Oavsett omständighet speglar himlen den natur som är balans, frid, välmående.

.

.

Det är lätt att lyfta blicken då och då. Om vi endast låter formens frihet spegla sig, återverkar detta på vår organism och vårt känsloliv. Det kanske inte blir så mycket till metafysik eller dogmatik, det går inte ens att särskilja kultur eller religion. Men istället lycka.

.

.

Himlen behöver inte heller byggas. Inte ens tränas fram. Den finns där. På liknande vis finns vår rena spegel därinne, innanför projekt, tankebyggnader och kulturer. Den är inget att uppnå. Men eftersom nästan alla levande varelser söker välmående, balans, harmoni, är det förstås oerhört mycket värt att titta på himlen.

.

.

En gång när jag tyst väntade på att eleverna skulle skriva färdigt en kria, tittade jag ut genom de stora salsfönstren. Det var rejält kallt i januari månad. Rökpelarna från hus och gårdar stod rakt upp i Hälsingelandskapet. Plötsligt slogs jag av rökformationerna. Disharmoniska tankar och inre rörelser är som flokiga och bolmande rökformationer på himlen. Fridfulla tankar är som dessa stilla raka pelare. Men allt är rök. Det viktiga är den vackra himlen som är bakgrund och teaterscen för alla sorters rökformationer. Denna erfarenhet var en av de viktigaste i livet för mig.

.

.

Är det viktigt att veta något om zen för att se på himlen? Nej. Det räcker med att kognitiv verksamhet finns. Att det finns en sådan verksamhet är fantastiskt, en gudagåva. När den blir medveten om sig själv går det att se på himlen och återfinna välmåendet oavsett omständighet. Ingen molnformation förändrar himlen. Ingen ilska varar. Ingen avundsjuka kan hålla sig kvar särskilt länge. Inget hat kan vara länge - det kan återväckas, men det är alltid momentant. Himlen är där med sin kognitiva rena kvalitet hela tiden.

.

.

Ofta när jag åker bussen hem från mitt arbete går blicken upp i himmelsskålen. Den Gyllene Skålen, för att använda ett bibliskt uttryck. De känslor och kroppserfarenheter som uppstår naturligt i samband med tillit, lugn, vila och balans, följer ofta blicken på himlen. Men samtidigt finns en realism: jag måste operera med intentionen att titta mot himlen, välja den intentionen istället för andra. Därför kan vi tala om avgörelse, träning.

.

.

När man ser Mathieu Ricard tala om lycka med sin bakgrund i Tibet står en sak klar: lycka eller välmående är en handling och en form av handling. Just i formen finns glädjen och enkelheten. Handlingsform för att låta kropp och sinne få chans till välmående som tycks vara en grundform av livet.

.

.

Det är väldigt likt att leka med små barn. Form och färg, kroppsrörelse och rytm spelar stor roll. Det är i formen och det påtagliga formarbetet som lyckan ligger och väntar på oss, en lycka som inte bryr sig om omständigheter i livet, tankar på vad som är bra eller dåligt, projekt som viljan har för att bättra på någonting.

.

.

I yrkeslivet kan omgivningen vilja tvinga en att tänka för mycket eller utföra gester som inte direkt är användbara i zenträningen. Men i regel är detta ytterst korta tvång, yttersta flyktiga plikter. De flesta jag lärt göra zen har haft mer är tillräckligt med utrymme både fysiskt och psykiskt för att på arbetet göra zens välmående. Det svåraste hindret har snarare varit själva föreställningen att välmående, långsamhet och stillhet inte gillas av omgivningen. Det är en felaktig föreställning. Jag minns tydligt hur glada mina stressade kolleger blev när jag alltid hade tid för dem och alltid verkade "ta paus".

.

.

Som Ricard säger är det inte särskilt högprioriterat med lyckligt välmående i vardagen, trots den flirt media och konsumtionsentreprenörer som finns. Den falska formen av lycka säljs i annonsernas och reklamens värld. Men att på allvar tala om välmående och lycka är ofta tvivelaktigkt bland intellektuella. Många former av religion avskyr också jordisk glädje och spar på den till en annan dimension av verkligheten inträtt. Men de vill dit. Även en person som hänger sig själv vill ha slut på olyckan, säger Pascal.

.

.

I zen använder vi alla former i vardagen till produktion av välmående. Det är en naturlig formlycka. I fäger och former, rörelser och avstånd, gravitation och inre tillstånd i kroppen - allt kan användas för att ge sin form och sin balans. Efter många år av träning i formlycka är det betydligt enklare än i början. Men vi är alltid nybörjare. Nybörjarens träning är det rätta sinnelaget.

.

.

Om välmående vore något vi endast ibland intresserade oss för kunde vi kanske klara oss med en rad olika och varierande definitioner på lycka. Men det verkar som alla människor HELA TIDEN söker detta goda leva-väl-mående. Det är inte en sekundär sak i livet. Den är pågående och krävande. Det är märkligt att många försöker bortse från detta faktum som insisterar på uppmärksamhet. Tala om bortträngning!

.

.

Den som rör sig i övningen av formlycka, eller sitter still i den, kan en rad olika fenomen passera förbi, en del glada, en del ledsamma, en del jobbiga, en del irrelevanta. Information av alla slags kvaliteter passerar oss hela tiden. Det finns alltid människor som vill meddela oss något trist. Det är en sekulär religion att meddela varandra det som är trist eller jobbigt. Men lycka i zens form kan vara närvarande under dessa kaskade av information som gör oss glada eller stressade. Det är som havet. Vattenmassorna där nere i djupet är relativt stilla, vilken storm som än äger rum däruppe på ytan. Formlycka är helhetens lycka.

.

.

Formlyckans välmående ser inte så mycket till de yttre omständigheterna. Inte många har ett arbete som gör dem lyckliga. Inte många har den familj eller den bostad som dagligen ger stabil lycka. Zens lycka i rätt form är mer som den där dockan som är så tung i basen att den kan svänga med lätthet åt alla håll men ständigt gungar upp i balanserad upprätt hållning igen.

.

.

På många förstärkare finns en Aux-ingång. Det är extra ingångar för externa enheter. Ibland använder vi det, ibland inte. Auxiliary betyder extra. Våra villkor i livet är dessa aux-enheter. Vår egen maskin är i balans och i välmående oberoende av dessa extra ingångar av omständigheter och händelser utanför oss. En del är lyckade, andra är tragiska. Men vår egen "apparat" är i form och i välmående. Så fungerar zen.

.

.

När vi ger upp sökandet efter aux-input för att göra oss lyckliga får vi en annan bild av situationen. Det är som en spegel. Om den är någorlunda ren ger den ifrån sig välmående och lycka. Vår grundnatur kommer lekfullt fram. Om den är sörjig är det svårt att ge samma lyster, samma lycka. Vi behöver inte vara rigorösa spegelgnidare som många professionella zencentra tyvärr inbillar folk. Men en ren spegel behöver inte göras något åt - den gör en enda sak hela tiden: speglar välmåendet i den rätta formen.

.

.