zenbloggen

När former och formbildning syns så finns ingen "du" eller "jag" där och ingen gör något. Ändå lever det mer intensivt än någonsin. När jag i Indien mötte min förste lärare i zen, som i sin tur var elev till Shunruy Suzuki, fick jag höra följande uppmaning: sitt så att ingen sitter. Först rätt många år senare förstod jag innebörden. Om det är någon som sitter där, som övar en färdighet, som satsar på zazen, så försvinner hela poängen och det blir en fåfäng aktivitet bland andra. Om någon lärt sig och utövar en färdighet så finns det någon som ska tjäna på det, som ska vinna något. Det är inte alls zen, det är vanlig ignorantia.

Döm av min förvåning när jag senare fick se folk i Sverige som lärde ut just att det handlande om en färdighet ! Zen hade gjorts till en positiv psykologisk och fysiologisk terapi. Tyvärr är det nog så fortfarande lite här och där på zencentra. Folk börjar med denna färdighet, prövar den ett tag och slutar. Andra finns att testa och zen blir aldrig den verklighet den är från början. När du ser hur allt bildas i medvetandet och ingen begränsad person finns där, då sker zen och zazen. Sittande zen, zazen är inget annat.

 

Visst kan vi tala om frihet. Den som ser hur former bildas och försvinner är fri från att fastna i någon av former, kan röra sig fritt och behagligt i livet. Ja, det är sant. Men det beror inte på att någon medvetet praktiserade eller övade någon färdighet utan att dessa ambitioner snarare gavs upp, om och om ges upp, om och om igen lämnas för att livet självt ska synas och vara sig självt.

 

En del människor vaknar genom zenträningen efter en relativt kort tid. För mig tog det tjugo år. När uppvaknandet sker försvinner tiden. Och i detta finns ingen bedömning av det tidigare. Många tror att det är bättre att leva uppvaknad än inte. Men sanningen är att det inte sker någon bedömning av det slaget. Det som vi kallar "tidigare" är inte möjligt längre. Det var en skugga som är borta. Det som är borta bedöms inte. Det är som i låttexten:

 

There never was a past

there never is a future

there is this magic hereness

and you are welcome home...

 

Det som är kvar när man vaknar är bara själva verkligheten. Att påstå trevliga saker om att leva vaket jämfört med att leva ovaket är helt irrelevant. Vem ska utföra jämförelsen? Det finns ingen sådan kvar. Det har aldrig funnits någon "före" eller "efter" och att försöka skapa detta är en sorts lögn som kanske någon gång kan ha ett visst pedagogiskt värde. Att leva utanför tiden, som alla vaknade gör, är bara att leva. Former och färger är som de är, känslor och tillstånd kommer och går.

 

Allt blir det som verkligen sker när vi lever med tiden stoppad. Trots att allt förändrar sig runt om oss är stillheten och oföränderligheten ett faktum. Därför blir det lite bakvänt att tala om framgång eller att ha nått ett mål med zenträningen. VI når inga mål, vi bara vaknar. Det är inte ens ett annat sätt att leva på, vilket många som lever ovaknade gärna tror. De tror att livsstilen blir annorlunda, att en förändring inträtt. När tiden upphört är allt som vanligt, bara utan tid och väldigt enkelt.

 

Visst kan det vara roligt att dramatisera uppvaknandet, skapa förväntningar och motivation. Så får man elever. Men det är falskspel och ska inte förekomma anser jag. Låt oss vara sakliga. Träningen leder många fram till att tiden upphör och allt är som det är i en sorts evighet. Vissa vaknar tidigt, andra senare. Det är egentligen ingen skillnad. Ta istället en titt på allt som dyker upp och försvinner - visst ser du det eviga och tidlös i alltihop?