zenbloggen

.

.

Så långt ter det sig som estetiska frågot. Och naturligtvis har perception och estetik nära samröre med den verklighetsuppfattning som följer av zenträningen. Skillnaden är att du inte använder det iakttagna för något annat ändamål än sig själv. Det är en liten skiftning i uppmärksamhet. Men den får stor effekt på hur du mår och vilken form av psykologisk status ditt medvetande får.

.

.

Vi kan tänka på ett stilleben. Detaljrikedomen, lystern, sak-heten i bilden säger oss något utan ord. Detsamma sker i zens perception av verkligheten. Den är där. Just så är den där. Den är levande form utan kommentar.

.

.

När vi ser oss omkring på det sättet mår någonting i vår hjärna mycket bra. En klar energi som gärna vill skratta fyller oss. Vi tänker just inte på något särskilt utan ser oss endast omkring. Tillgängligheten är stor - vi kan när som helst iaktta ytor, volymer, rörelser, färger, kvaliteter. I början när du tränar kan du behöva sätta etiketter på det du ser, enkla benämningar. Egentligen består allt språk i grunden av namn. Men snart kan du vara utan etiketter och se allt som det är utan namn.

.

.

Det gäller att inte göra metafysik av det - att vi nu "skådar in i det namnlösa" eller något liknande. Varför inte? Därför att det skapar problem och snart ohälsa. När jag började med intensiv zenträning var det för att klara av en vardag med för mycket innehåll, för mycket metafysik eller nyttotänkande, för mycket funktionellt tänkande. Zen gav mig bilden, renheten, sakligheten.

.

.

Lite slarvigt kan vi säga att den splittrade verkligheten som tröttar ut oss upplöses som i en stor rymd när zens perception träder in i stället. Utåt kan det verka som om vi inte engagerar oss i vardagens angelägenheter. Vi verkar onaturligt stilla och distanserade. Men inåt är sanningen kanske att vi är närmare allting. Psyket mår också bra av det, en sorts engagerad lättnad ersätter den vanliga fragmenteringen av verkligheten.

.

.