Andas in, andas ut

 

Ansträngning är helt enkelt gör vad du måste göra. Meditation under det att du gör något förändrar ansträngningen till något enkelt, endast göra det som ska göras. Själv är du i meditationen, du märker andning, du märker det som sker i kroppen, du är medveten om tillstånd. Där finns lycka mitt i ansträngningen.

Människors karaktärer och vanor varierar. Några behöver mycket tid på sig för att komma igång. Andra, som jag själv, kan sekundsnabbt vara inne i det som måste göras. Vi är impulsstyrda, ofta rastlösa. Vissa människor har en övermängd energi — så mycket så att de alltid är på språng, klättrar på väggarna om de inte får saker att göra. Andra måste vänta in energin. Vi är olika.

Det handlar inte om värderingar, utan energier och karaktärer. Du kan se dem som försöker att hitta saker att göra hela tiden, sätta all vikt vid det yttre, vid manifestationen. I meditationen söker vi inte något att göra ur ett behov av att fly, eller ett behov att distrahera oss. Vi utvecklar tillit till vårt vara, det interna buddhaskapet. Ansträngningen är att endast observera sinnet och klargöra sig på meditationsobjektet.

Lagom är bäst. Om du gör alltför stor ansträngning, blir du bara rastlös och om du inte lägger tillräckligt ansträngning, blir du uttråkad och kroppen börjar känna sig olustig. Din kropp är ett bra signalsystem för kvaliteten på insatsen. Det tar lite viljestyrka för att kroppen ska signalera hur det går. Om du går för fort känns det stressigt, så ansträng dig att gå långsamt och medvetet.

Tyngdkraften drar ner dig, så du noterar det. Vädret är kallt, så du noterar det. Med ānāpānasati, är du uppmärksam på andningen,”höjer sig” på in, ”sänker sig” på ut. Lite ansträngning behövs för att börja detta, men inte sedan. Då går det snart av sig själv. Du koncentrerar dig på gångrytmen, kanske sjunger ett mantra på den rytmen.

Du märker att gångrytmen är en hjälp för att lära sig att bromsa alla reaktiva processer. Att ”göra rytm”, det vet alla musiker, är att leva koncentrerat. Livet formuleras när du koncentrerar dig på en rytm. Två rytmer är utmärkta att använda, andningen och stegen när du går.

 Att använda sig av rytmer som är långsammare än dina tankar är mycket fruktbart för meditationen. Men ānāpānasati, alltså ”höjer sig” och ”sänker sig” kräver också att du sakta ner hela livet till en njutbar harmoni i aktivitet. Många tror att man har tråkigt när man sitter i tystnad en stor del av dagen. Tvärtom, det är en njutning vars attraktion gör att vi vill leva så.

Vi försöker inte få insikter eller uppvaknande från meditationen. I samma ögonblick vi gör det försvinner hela poängen med den. Uppvaknande är att helt enkelt inte behöva något uppvaknande. Det kommer av sig själv, av nåd. Allt annat i stil med att försöka ”få ut något för dig själv”, leder endast till en mycket frustrerandeerfarenhet. Du kommer att bli du arg på dig själv eller någon annan. 

 Nöja sig med bara en inandning, en utandning? Just det.


Distraktioner

 

Att misslyckas i meditation — vad är det? 

Praxis är att, oavsett hur många gånger du distraherar dig och dina minnen börjar vandra omkring med dig, kan du välja att helt enkelt notera att du distraherar dig. Ofta räcker det för att vara tillbaka i enkel uppmärksamhet — och det är meditation att återkomma på detta sätt, det hör till meditationen. Så egentligen misslyckas du inte.

En distraktion kan vara: ”Jag ville snarare bara sitta här och slappna av och inte distrahera mig!” Och nu är detta distraktion, förstås. Notera vilket humör finns i ditt sinne, vilken form av lidande som just denna stund vistas i ditt liv. Då förändrar sig saker och ting.

Jag brukar märka tidigt om jag känner mig matt eller sömnig. ”Matt” säger jag då tyst. ”Sömnig” säger jag. På något sätt går det bra att meditera innanför denna trötthet eller sömnighet. Värden är det med tandvärk eller migrän, men det fungerar även med dessa tillstånd om jag inte kräver att de ska försvinna omedelbart. Mycket handlar om acceptans.

Hinder till praktiken är att inte vara den vi är — buddhanaturen, friden, varat såsom vara. Därmed kommer ibland en motvilja mot ”fel” på sig själv.  Meditation är inte en fråga om viljestyrka, utan visdomen att vara, att notera det som sker.

Du behöver inte ta reda på var dina svagheter är, eller analysera dina känslor, de du brukar gå vilse med. Du endast bevittnar vad som sker och låter allt vara det som det redan är inför dina ögon. Det är ingen poäng att vara kritisk mot dem. Men bara veta att de förändras så snart man iakttar dem och vill vara lycklig i det vi redan är.

Att ”hålla på” med distraktionerna är ett sätt att förslavas av dem. Det blir vi inte lyckligare av. 


Djur och människor

 

Som människor har kan vi reflektera och observera och knyta an emotionella rörelser till detta. Du kan observera om du är nöjd eller olycklig. Du kan följa ilska eller svartsjuka eller förvirring i ditt mentala program och se varthän det leder — om du står ut. 

När du går och mediterar eller sitter, eller står och mediterar märker du snart att detta är en tillfällig sak, ett föränderligt tillstånd av förvirring eller ilska eller girighet eller lusta. Men ett djur kan inte göra detta — när det är skräckslaget är det helt förlorade i detta. Jag har en lite underbar grå hund som är överkänslig för skräck, så jag vet. Det går inte att få henne att titta lite på sin rädsla ! Jag har försökt….

Men du kan och jag är säker på att så snart du gör det, förändras situationen. Rädslan eller girigheten kanske inte dunstar men det förändras och snart förstår du att den är som moln, ständigt i rörelse och bakom en klar blå himmel. Den himlen är din rena oändliga natur. Njut av den.

Det är med hjälp av vår egen utrustning av observation, igenkännande och visdom som vi ser impulserna och får en viss intuitiv förståelse av dem. En ovärderlig visdom som världen saknar.

Vi inser i meditationen att den som iakttar girighet är inte girighet: girighet kan inte observera sig själv. Du, som inte är girighet, kan observera den och allt det andra som dyker upp. Denna observation behöver vi inte ge en rad fina namn som den indiska litteraturen är så full av. Varför inte bara säga: inneboende visdom.

Medvetenheten om hur saker och ting är. Enkelt.


Lidande och lycka

Om lidande och lycka kan vi tala mycket -- kanske den äldsta frågan människosläktet har !

Det finns ju många sorters lidanden. Vi känner till dem. Tandvärk, ont i knäna. Trötthet och ålderdom. Men så finns det också emotionella, sorg, ånger, rädsla, begär. Och metafysiska, varför är det eländigt i världen och i livet? Varför kan vi inte undvika misstagen? Frågorna är kopplade till emotionell smärta i många fall.

Det viktiga är att du vill vara lycklig. Alla vill vara lyckliga, fria från lidanden. Så detta leder oss till meditationen. Det blir tre steg: upptäcka lidandet, se vad för sort det är och så meditera. Varje dag, stund för stund. Stort och intressant arbete ! Börja nu !

Att börja tänka kring varför lidandet finns är något annat. Det kanske inte gör dig lyckligare. Troligtvis inte. Att förklara varför lidande finns är något annat. Det gör dig inte lycklig heller. Att läsa långa texter eller höra predikningar över dessa, är intressant och viktigt. Men blir du mindre lidande av det?

Vad gör dig lycklig? Vad gör dig mindre lidande?

Meditation gör dig lycklig säger de som prövat. Du kan meditera när du ligger, står, går eller sitter. Det är som bön, men du använder inga ord eller tankar eller bilder. Du är endast uppmärksam på det som verkligen sker. Du bedömer det inte, ändrar det inte. Du endast ser vad som sker och erkänner det just såsom det är. Du vet ingenting om det, endast uppmärksammar det och lämnar det så snart det försvunnit.

Du kan börja meditera oavsett vilken tro du har. Meditera är inte att tro något särskilt, bara se vad som faktiskt sker i denna stund. Det hjälper dig inte att läsa Abhidhamma-pitaka eller någon annan sutra, det komplicerar dig endast. Det handlar alltid om ditt lidande, det som sker här och nu. När du är uppmärksam och låter allt passera, blir du lycklig. Även medkänsla med andra som lider gör dig lycklig men meditationen är det grundläggande. Utan den blir det mest upprörda känslor och inte medkänsla. Rätt medkänsla kommer ur meditationen och lyckan att vara fri från lidande just när lidande pågår i dig.

Jag hörde en fin sång av Ingrid Michaelson där hon sjunger: Allt jag kan göra är att andas ! Så skulle vi kunna säga om meditationen. Så enkel är meditationen. Vi andas ! Alla former av lidande syns väldigt tydligt just när vi är i ”andas-läget”. Och de försvinner efter ett visst momentum, återkommer i annan form och försvinner igen. Men vi är i ”andas”.

Det är en bra låttext som summerar meditationen. Rätt som det är när du mediterar är det uppenbart att du är buddha i dig själv, alltså upplyst och lycklig. Sedan försvinner det. Men det återkommer. Snart inser du att du faktiskt är lycka, medvetande och medkänsla, alltså buddha. Ditt eget vara är detta. Det gör ingenting om denna insikt försvinner, för den kommer åter och visar sig vara sann.

Fundera inte på upplysning. Du är redan upplyst och det betyder att du inte längre behöver bli upplyst. Tänk bara på meditationen. Och de tre stegen: jag lider — vad det är för sorts lidanden — åter meditationen. Det räcker hela livet.

Carnap och kunskapen


På 1970-talet var Rudolf Carnap populär bland oss filosofer. Vi läste honom dock på många olika sätt. Flera av oss, jag bland dem, blev ledda i riktning mot ett slags vipassanna-meditation över kunskap och verklighet. Det gick till ungefär så här:

Elementar-satser är grunden för vad vi kallar kunskap. De finns inte i någon yttre verklighet. De finns endast som termer för logiken. De bildar ett slags logisk grammatik för vad vi kallar kunskap. Detta liknar vad som sker när ett barn lär sig läsa.

Barnet ser ett träd. Men det finns inget annat träd än ljuden te ärr ää de, alltså ljudningen på bokstäverna-bilderna t r ä d. Barnet ser ljuden 'träd' innan det lär sig läsa. När lästräningen pågår försöker hjärnan koppla samma bilderna/bokstäverna med fyra ljud som sägs ut som ett ljud: träd. Det finns inget träd någon annanstans och barnet hisnar när det fattar detta -- om det fattar detta. Om en vuxen pekar på ett träd och säger att där är ordet 'träd' så inser många barn att det är lurendrejeri. Det finns inga ljud därborta. Det är vi människor som producerar ljud.

Men vad är det då därborta, det som den vuxne pekar på? Ingenting. Det är det verkliga ingenting. De har inga termer. Det har inga ord. Det är tyst och rent. Sådan är verkligheten i sig. Den saknar ljud, namn, term, beskrivning, kunskap, logik, grammatik. Den är Sig Själv och kan aldrig beröras av våra ljud, termer, ord, elementarsatser eller vanliga satser som vi pratar hela dagarna.

Lurendrejeriet inses av vissa barn -- det går inte att koppla samman ljud/bokstäver/ord med verkligheten. Men när barnet kan läsa "flytande" är det indoktrinerat och det ska till vuxna studier av Rudolf Carnaps skrifter för att vakna igen ! Eller träning av vipassanna elelr zen. Och dit når inte många. De flesta pratar och skriver och tror sig "ha" kunskap om allt möjligt och omöjligt. Allt är lurendrejeri som börjar med ljud och bilder och en omöjlig sammankoppling med sensoriska intryck.

En av mina studiekamratater på filosofen i Uppsala fann genom Carnap-studiet att musiken och poesin var det enda vettiga att syssla med. Han blev musiker och poet. Idag är Carnap nästan glömd. Postmodernismen tog över. Själv valde jag att gå bortom orden via Suzuki's "Zen Mind Beginners Mind" där en stor fluga får visa den alltid okända "verkligheten" i början av boken.

Inge damm på älva

I ett gammalt ex (1977) av Blind Donkey från Diamond Sangha hittar jag dessa rader av Basho (fritt på svenska):

Älven
inge damm på vågorna
sommarmåne

Det är så det är, egentligen. Mitt i allt vardagssnurr där vi luras om och om igen att tro att vi på något sätt är denna hyrvagn vi har -- kropp, emotioner, tankeliv -- istället för att se hur vi är föraren, den som stiger ur fordonet varje drömlös sovande timme på natten. Vi är inte snurret, för vi kan se snurret och vi kan säga med Basho:

inge damm på älva

Nu tror många att oändliga timmars sittande kan i bästa fall leda fram till denna perception. Men faktum är att älven hela tiden är dammfri även när höstlöv blåst ut på den och även när någon kastat i sly han röjt längs älven. Mitt i vardagens dubbelbokningar och missuppfattningar är levande vatten klart och dammfritt.

Det är samma upplevelse som att molnen må leva rövare på himlen och hagel dundrar på trädäcket ner mot sjön -- himlen är ren och klar när vi praktiserar zen i vilket väder som helst.

Min zenvän Robert Aitken ger i sin kommentar till Bashos dikt ett annat perspektiv: åldrandets. Att åldras på zenvis är att konstatera, mitt i vedhuggande och sopande av terassen:

inge damm på älva.


Ingen färdighet

När former och formbildning syns så finns ingen "du" eller "jag" där och ingen gör något. Ändå lever det mer intensivt än någonsin. När jag i Indien mötte min förste lärare i zen, som i sin tur var elev till Shunruy Suzuki, fick jag höra följande uppmaning: sitt så att ingen sitter. Först rätt många år senare förstod jag innebörden. Om det är någon som sitter där, som övar en färdighet, som satsar på zazen, så försvinner hela poängen och det blir en fåfäng aktivitet bland andra. Om någon lärt sig och utövar en färdighet så finns det någon som ska tjäna på det, som ska vinna något. Det är inte alls zen, det är vanlig ignorantia.

Döm av min förvåning när jag senare fick se folk i Sverige som lärde ut just att det handlande om en färdighet ! Zen hade gjorts till en positiv psykologisk och fysiologisk terapi. Tyvärr är det nog så fortfarande lite här och där på zencentra. Folk börjar med denna färdighet, prövar den ett tag och slutar. Andra finns att testa och zen blir aldrig den verklighet den är från början. När du ser hur allt bildas i medvetandet och ingen begränsad person finns där, då sker zen och zazen. Sittande zen, zazen är inget annat.
 
Visst kan vi tala om frihet. Den som ser hur former bildas och försvinner är fri från att fastna i någon av former, kan röra sig fritt och behagligt i livet. Ja, det är sant. Men det beror inte på att någon medvetet praktiserade eller övade någon färdighet utan att dessa ambitioner snarare gavs upp, om och om ges upp, om och om igen lämnas för att livet självt ska synas och vara sig självt.

Uppvaknande

 
En del människor vaknar genom zenträningen efter en relativt kort tid. För mig tog det tjugo år. När uppvaknandet sker försvinner tiden. Och i detta finns ingen bedömning av det tidigare. Många tror att det är bättre att leva uppvaknad än inte. Men sanningen är att det inte sker någon bedömning av det slaget. Det som vi kallar "tidigare" är inte möjligt längre. Det var en skugga som är borta. Det som är borta bedöms inte. Det är som i låttexten:
 
There never was a past
there never is a future
there is this magic hereness
and you are welcome home...
 
Det som är kvar när man vaknar är bara själva verkligheten. Att påstå trevliga saker om att leva vaket jämfört med att leva ovaket är helt irrelevant. Vem ska utföra jämförelsen? Det finns ingen sådan kvar. Det har aldrig funnits någon "före" eller "efter" och att försöka skapa detta är en sorts lögn som kanske någon gång kan ha ett visst pedagogiskt värde. Att leva utanför tiden, som alla vaknade gör, är bara att leva. Former och färger är som de är, känslor och tillstånd kommer och går.
 
Allt blir det som verkligen sker när vi lever med tiden stoppad. Trots att allt förändrar sig runt om oss är stillheten och oföränderligheten ett faktum. Därför blir det lite bakvänt att tala om framgång eller att ha nått ett mål med zenträningen. VI når inga mål, vi bara vaknar. Det är inte ens ett annat sätt att leva på, vilket många som lever ovaknade gärna tror. De tror att livsstilen blir annorlunda, att en förändring inträtt. När tiden upphört är allt som vanligt, bara utan tid och väldigt enkelt.
 
Visst kan det vara roligt att dramatisera uppvaknandet, skapa förväntningar och motivation. Så får man elever. Men det är falskspel och ska inte förekomma anser jag. Låt oss vara sakliga. Träningen leder många fram till att tiden upphör och allt är som det är i en sorts evighet. Vissa vaknar tidigt, andra senare. Det är egentligen ingen skillnad. Ta istället en titt på allt som dyker upp och försvinner - visst ser du det eviga och tidlös i alltihop?

Ingen humanism

 
 
En elev kom från en månads intensiv zazen. Man steg upp 02.30 och satt på sin kudde effektivt tolv timmar innan man gick til vila vid midnatt föra att sova högst 2,5 timmar. Oj så tokigt sa jag, sömndeprivation och träning i att sitta stilla.
 
Läraren förr denna retreat menade att mental hälsa uppnås på det sättet, att psykisk balans kan återställas på det sättet. Men mental balans är något helt annat än zen. Det är bra att uppnå mental balans och psykisk hälsa, på vilket sätt det än går till. Jag lärde mig som ung att praktisera vipassana och använda bukens höjning och sänkning på in- och utandning, eller promenerande vänster-höger-vänster-höger etc. som balanserande instrument. Utmärkt, använder det ännu idag. Men zen är ingen humanism eller lära eller hälsometod. Zen är en verklighet som inte handlar alls om våra intressen. Snarare gäller motsatsen, att släppa alla sådana som irrelevanta.
 
Man förstår att sådana här intensiva sittningsmöten betalar sig. Alla vill nå hälsa och balans. Att det saluförs som zen eller chan är bara att beklaga. Verklig zen är den här verkligheten sådan den är redan nu, vare sig vi är i balans eller inte.
 
Jag frågade min elev om hon mådde bättre nu. Ja, utropade hon ! Nu när jag inte måste sitta hela tiden finns det plötsligt så mycket tid att göra allt möjligt ! Underbart !
 
Det är en adekvat reaktion. Att sitta mycket kan vara skönt och enkelt. Men för de flesta är det hård träning. De som blir bra på det har stamina och kan visa andra. Detta har ingenting alls med zen att göra, det är endast fysträning. Zen är den form världen har just nu, en form som är helt likgiltig för våra intressen av hälsa eller stamina i att sitta still. Zen är något helt annat än vår relativa stillhet som vi eventuellt lyckas finna i mycken sittning. Zen gäller hur saker och ting är runt omkring oss hela tiden som är så helt oberoende av våra behov.
 
Just att zen är form helt oberoende av våra intressen gör att verklig frihet uppstår när vi är medvetna om denna form. Det är sådant-heten hos allt, okänd, sig själv, ren, stor och fri.

Det tiotusen formernas fräschör

När vi suttit i zazen en stund och stiger upp ser alla ting fräscha ut. Det vet alla gamla sittare och zenintresserade. Men att världen verkligen ser sådan ut, det tror inte många på. Men det gör den. Världen är magisk i sina tio tusen former och det ser verkligen fräscht ut när vi verkligen ser dem. Problemet är kanske att många tänker på annat. Kanske är de fullt upptagna med olika passioner och lidelser, en del socialt accepterade och andra kanske inte.
 
Men syns formerna om vi utövar lite tankekontroll? Många inom zenvärlden har trott det och kämpat på sin safu för att stoppa flödet och ersätta det med någon koan eller med att räkna andetag. Ändå finns de självklara formerna här hela tiden, vår kropp, golvet, väggar, ljuden, rörelserna, färgerna. Överallt finns zenformen på alla de tiotusen tingen.

Den exstatiska formen

Poeten Rumi säger att bara det faktum att vara i en kropp och erfara något är ett tillstånd av ren förundran. Det är zen. Formen är exstatisk.
.
.
Det sker ingen direkt bedömning av formen utan mer som ett sökande efter skönhet, enkelhet, barnslig förundran. Coleman Barks skriver i ett förord till en samling med Rumi:
"De fotografer som älskar det vilda och mänskliga ansiktens djup. Utstrålningen från djur som målats på väggarna i urgamla grottor. Det som kommer ur målningar av Van Gogh och Cezanne, det sätt på vilket dessa målare såg skönheten tränga ut ur det som framträder framför oss. Det Nederländska ljuset i målningar. Genom Blake. Alla religioner är en, säger Willy. Och energi är evig njutning. Hopkins. Det kommer fram i sydindiska sufier, ursprungsbefolkningens klippkonst, Tibet. Hieronymus Bosch och Brueghel, Lao Tzu och Chuang Tzu. Bodhidharma, Rinzai och den där vänliga blomman som Mahakashyap gav sin vän Gautama."
.
.
Att leva med former och deras egna hemliga liv. Zen i vardagen och zen i exstasen. De båda sammanfaller. På zencentra världen över, liksom i kyrkor, görs allting om till tråkig rutin och hierarki och arbetsfördelning. Tyvärr. Det ligger i människans natur att försöka ta ner exstasen till kontrollerbar struktur. Religionen har försökt men misslyckats, den levande mystiken finns kvaer. Vetenskapen har försökt men misslyckats. Men Einstein sa: vetenskapen har helt misslyckats med att avmystifiera världen.
.
.
Barks citerar en bön av Galway Kinnell:
"Whatever happens. Whatever
what is is is what
I want. Only that. But that."
.
.
Barks föreslår ett namn för de som är tokiga i former: DUM - disreputable unaffiliated mystics. Men om man kallar alla de som återfinner zen-kvaliteten i alla former för något särskilt, är det snart någon där och organiserar sällskapet och det roliga försvinner. Det roliga är varje fenomen, just så här, just nu.



Den levande formen räcker

Det är förstås inte så romantiskt eller spännande att sitta en stund i endast formen - det som sker som sig själv - eftersom våra fiktiva "jag" alltid vill uppnå något eller komma någonstans på begärsresan.
.
.
Men när man frågar sig vart det leder rent psykologiskt går det kanske att säga: sittandet noterar varje gång hur tänkandets begär utför sina gester. Det är i sig tomma gester men egot består så att säga av utförandet av dessa overkliga begärande gester. De har minst fyra riktningar - framåt: vad ska jag göra, bakåt: vad gjorde jag, höger: vad kan jag berömma mig med som "mitt", vänster: vad är det dåliga i mitt liv, mina sjuka krav. Dessa fyra riktningar varierar sig men håller igång ungefär samma förutsägbara aktiviteter i det abstrakta men hungriga medvetandet  - spöket inom oss.
.
.
Det säger sig själv att denna formella begärande aktivitet blir ganska ointressant efter några hundra timmars iakttagande. Det händer intet nytt på egots västfront. Det är samma gester och pantomimer. Och jagets funktion är inte sådan att några nya former kan utvecklas ur den. Den är endast vad den är. Vi kan säga: tack tanken för dina analyser och intentioner, bra jobbat! Du blir aldrig nöjd eller tillfredsställd, men bra jobbat ! Mer än så går nog inte att säga.
.
.
När detta är vardag för oss och stunderna i zens formuppmärksamhet är regelbundna, uppstår en sorts beredskap för andra sorters upplevelser. Jag tänker särskilt på en jag hade för många år sedan. Den liknar vad andra zenpraktikanter är med om. Jag var på väg hem i kallt blåsigt regnande förvinterväder, cyklade backe upp och ner från mitt arbete till hemmet. Trött och hungrig efter övertidsarbete duckade jag undan det iskalla regnet, råkade titta ner på främre cykelhjulet. Jag såg vattenrörelserna mellan däcket och dynamon på höger sida. Vattenformationerna var fantastiska, magiska. Det var en skönhet och en meningsfullhet som överväldigade mig. Under flera minuter cyklade jag som i trance. Det var inte bara vattnets spel mot däck och dynamo, det var kosmos i lycksalig dans. Det gällde allt och ingenting annat spelade någon roll.
.
.
Den här typen av epifanier blir så småningom en omedveten grund för den som praktiserar zen. Det finns/inte finns en lycksalighetens totalitet. Den är underliggande men samtidigt helt ytlig. Det är viktigt att den både inte finns och finns, samtidigt. Som Jesus säger om gudsriket: det ska komma men det är här. Båda aspekterna samtidigt.
.
.
Mellan epifanierna är det vardagsjobbet zen. Sitta en stund då och då, eller promenera, i formernas uppmärksamhet där vindflöjeln egot envist svänger framåt, bakåt, åt sidorna och aldrig kan bestämma sig. Det är ingen tröttsam aktivitet, den bara är sig själv, den finns där sedan barndomen då vi lärde oss att reagera på vårt namn och mammas ansikte, när bindningen genomfördes. Vi kan låta den vara vad den är. De har inte ens medd oss själva att göra, så en bugning av respekt på lite avstånd är det lämpligaste. Det hela passerar, nåden är att det passerar.

Hugga ved

Att öva zen är inte att bry sig om sig själv eller sitt tänkande. Vare sig positivt eller negativ tänkande. Istället är det helt riktat på former. Det behövs inget forskande i sig själv eller andra.
Det är som en vedhög och uppgiften att kapa upp den och sedan hugga upp vedträna. Det viktiga är inte när det ska vara klart eller hur hårt jag ska jobba eller hur det känns. Det viktiga är formerna - vedtränas form, yxans form, sågens form och funktion, rörelserna i kapandet och i huggandet, rörelserna i kastandet av upphuggen ved. Och då och då vila och en blick på himlen, träden, gräset, byggnaderna. Formerna är levande och undervisar i zen.
.
.
I detta är det inte mycket intresse för hur "jaget mår" och det kan först verka opersonligt men senare väldigt befriande. Det är heller inget intresse för upplysning eller insikt eller förändring av ens liv. I de kretsar som odlar sådana intressen handlar det om förstadier till zen eller helt enkelt självupptagenhet. För den som kapar och hugger är det endast de levande formerna och rörelserna som har intresse. De finns i ett medvetande, ett stort medvetande bör vi säga, liksom alla fenomenen runt omkring. Som Berkeley sa: varat är i medvetna uppfattningar. Man får kalla det Guds ande eller något liknande.
.
.
När former är praktik blir livet i sin helhet enklare att leva. En rymd uppstår - man får plats. Det är ingen särskild där men man får plats. Livet blir sakligt och andligt på en gång. En svensk präst som arbetade en tid i Japan föreslog att hans egen kyrka borde paganiseras på nytt. Underligt uttryck tyckte många, men han avsåg en konkretisering, en närhet till tingen, till formerna sådana de uppträder framför oss morgon efter morgon. Vi kunde lära från japanerna menade han.
.
.

Fokuserat icke-uppnående

I världen får många lära sig att försöka nå någonting, uppleva vissa bestämda saker och förverkliga sig själv. Huvudet används för att föreställa sig dessa mål som ska uppnås. Men inom zen används huvudet mer som ett rymdskepp. Vi ser hur formerna är sig själva och innehållet försvinner för att ge plats för rymden. Genom en enkel meditationsform reser vi i rymden istället för att uppnå saker på jorden.
.
.
Det låter kanske lite flummigt men kroppen är kvar på jorden och vi är nyttiga på olika sätt medan vi mediterar på formerna och rymden. Vi engagerar oss socialt genom att erbjuda den frid och medkänsla som tycks födas oss förutan ur denna rymd och enkelhet. På ett lite naivt sätt erbjuder vi skratt och frihet istället för mödosamt arbete och oroligt uppnående av mål.
.
.
Som en distanselev skrev: "Fokuserat icke-uppnående". Alltså på ett sätt bortkastad tid men på ett annat sätt ett hopp om en fridfullare värld. För alla religiösa som har ett visst "innehåll" i sin teologi eller hängivenhet är det naturligtvis bortkastad tid och meningslös frid. Här får alla zenpraktiker buga med respekt. Det är möjligt att det är "värdelöst" i en viss mening. Alla exotiska former av andlighet blir tämligen bortkastade i denna rymd. Där finns ju ingen som håller ordning på innehållet. Både indiska, judiska, islamiska och kristna teologer och filosofer måste ge upp alla sina innehåll i den enkla zenpraktiken. Ett sorts offer kantänka.
.
.
I Evelyn Underhills stora verk om mystik används ordet "autism" på ett för oss märkligt sätt. Hon tycks mena att all mystik värd namnet har en fas av autism. Hon kanske avser just friden och enkelheten, det innehållslösa "mindfullness" som är själva verktyget för varje zenpraktik. Enligt Rupa Gosvami skiljer man i indisk teism mellan fem huvudformer av tillstånd. Det första kallas fridens tillstånd - shantirasa. Kanske kvalificerar detta tillstånd för Underhills "autism". För teister av alla slag saknas det dualistiska innehållet (jag - du)  i denna fridens tillstånd. Därför placerar man det lägst i en hierarki av tillstånd. Men det sker förstås utifrån. Inifrån shantirasa placeras över huvud taget ingenting "högre" eller "lägre". Det handlar inte ens om något speciellt tillstånd. Vem skulle "ha" eller "besöka" detta tillstånd? Nonsens.
.
.

Se på himlen !

En god zenvän som heter Robert Aitken sa till mig över en middag i Honolulu att titta på himlen lite då och då. Han använde det som en zenövning, och likadant hade hans farmor gjort. Det är en bra bild. Himlens blåa kupa är en spegel som alltid är ren, även när alla möjliga innehåll i form av moln och solljus och månljus demonstrerar sina uppenbarelser på den. Oavsett omständighet speglar himlen den natur som är balans, frid, välmående.
.
.
Det är lätt att lyfta blicken då och då. Om vi endast låter formens frihet spegla sig, återverkar detta på vår organism och vårt känsloliv. Det kanske inte blir så mycket till metafysik eller dogmatik, det går inte ens att särskilja kultur eller religion. Men istället lycka.
.
.
Himlen behöver inte heller byggas. Inte ens tränas fram. Den finns där. På liknande vis finns vår rena spegel därinne, innanför projekt, tankebyggnader och kulturer. Den är inget att uppnå. Men eftersom nästan alla levande varelser söker välmående, balans, harmoni, är det förstås oerhört mycket värt att titta på himlen.
.
.
En gång när jag tyst väntade på att eleverna skulle skriva färdigt en kria, tittade jag ut genom de stora salsfönstren. Det var rejält kallt i januari månad. Rökpelarna från hus och gårdar stod rakt upp i Hälsingelandskapet. Plötsligt slogs jag av rökformationerna. Disharmoniska tankar och inre rörelser är som flokiga och bolmande rökformationer på himlen. Fridfulla tankar är som dessa stilla raka pelare. Men allt är rök. Det viktiga är den vackra himlen som är bakgrund och teaterscen för alla sorters rökformationer. Denna erfarenhet var en av de viktigaste i livet för mig.
.
.
Är det viktigt att veta något om zen för att se på himlen? Nej. Det räcker med att kognitiv verksamhet finns. Att det finns en sådan verksamhet är fantastiskt, en gudagåva. När den blir medveten om sig själv går det att se på himlen och återfinna välmåendet oavsett omständighet. Ingen molnformation förändrar himlen. Ingen ilska varar. Ingen avundsjuka kan hålla sig kvar särskilt länge. Inget hat kan vara länge - det kan återväckas, men det är alltid momentant. Himlen är där med sin kognitiva rena kvalitet hela tiden.
.
.
Ofta när jag åker bussen hem från mitt arbete går blicken upp i himmelsskålen. Den Gyllene Skålen, för att använda ett bibliskt uttryck. De känslor och kroppserfarenheter som uppstår naturligt i samband med tillit, lugn, vila och balans, följer ofta blicken på himlen. Men samtidigt finns en realism: jag måste operera med intentionen att titta mot himlen, välja den intentionen istället för andra. Därför kan vi tala om avgörelse, träning.
.
.

Formlycka

När man ser Mathieu Ricard tala om lycka med sin bakgrund i Tibet står en sak klar: lycka eller välmående är en handling och en form av handling. Just i formen finns glädjen och enkelheten. Handlingsform för att låta kropp och sinne få chans till välmående som tycks vara en grundform av livet.
.
.
Det är väldigt likt att leka med små barn. Form och färg, kroppsrörelse och rytm spelar stor roll. Det är i formen och det påtagliga formarbetet som lyckan ligger och väntar på oss, en lycka som inte bryr sig om omständigheter i livet, tankar på vad som är bra eller dåligt, projekt som viljan har för att bättra på någonting.
.
.
I yrkeslivet kan omgivningen vilja tvinga en att tänka för mycket eller utföra gester som inte direkt är användbara i zenträningen. Men i regel är detta ytterst korta tvång, yttersta flyktiga plikter. De flesta jag lärt göra zen har haft mer är tillräckligt med utrymme både fysiskt och psykiskt för att på arbetet göra zens välmående. Det svåraste hindret har snarare varit själva föreställningen att välmående, långsamhet och stillhet inte gillas av omgivningen. Det är en felaktig föreställning. Jag minns tydligt hur glada mina stressade kolleger blev när jag alltid hade tid för dem och alltid verkade "ta paus".
.
.
Som Ricard säger är det inte särskilt högprioriterat med lyckligt välmående i vardagen, trots den flirt media och konsumtionsentreprenörer som finns. Den falska formen av lycka säljs i annonsernas och reklamens värld. Men att på allvar tala om välmående och lycka är ofta tvivelaktigkt bland intellektuella. Många former av religion avskyr också jordisk glädje och spar på den till en annan dimension av verkligheten inträtt. Men de vill dit. Även en person som hänger sig själv vill ha slut på olyckan, säger Pascal.
.
.
I zen använder vi alla former i vardagen till produktion av välmående. Det är en naturlig formlycka. I fäger och former, rörelser och avstånd, gravitation och inre tillstånd i kroppen - allt kan användas för att ge sin form och sin balans. Efter många år av träning i formlycka är det betydligt enklare än i början. Men vi är alltid nybörjare. Nybörjarens träning är det rätta sinnelaget.
.
.
Om välmående vore något vi endast ibland intresserade oss för kunde vi kanske klara oss med en rad olika och varierande definitioner på lycka. Men det verkar som alla människor HELA TIDEN söker detta goda leva-väl-mående. Det är inte en sekundär sak i livet. Den är pågående och krävande. Det är märkligt att många försöker bortse från detta faktum som insisterar på uppmärksamhet. Tala om bortträngning!
.
.
Den som rör sig i övningen av formlycka, eller sitter still i den, kan en rad olika fenomen passera förbi, en del glada, en del ledsamma, en del jobbiga, en del irrelevanta. Information av alla slags kvaliteter passerar oss hela tiden. Det finns alltid människor som vill meddela oss något trist. Det är en sekulär religion att meddela varandra det som är trist eller jobbigt. Men lycka i zens form kan vara närvarande under dessa kaskade av information som gör oss glada eller stressade. Det är som havet. Vattenmassorna där nere i djupet är relativt stilla, vilken storm som än äger rum däruppe på ytan. Formlycka är helhetens lycka.
.
.
Formlyckans välmående ser inte så mycket till de yttre omständigheterna. Inte många har ett arbete som gör dem lyckliga. Inte många har den familj eller den bostad som dagligen ger stabil lycka. Zens lycka i rätt form är mer som den där dockan som är så tung i basen att den kan svänga med lätthet åt alla håll men ständigt gungar upp i balanserad upprätt hållning igen.
.
.
På många förstärkare finns en Aux-ingång. Det är extra ingångar för externa enheter. Ibland använder vi det, ibland inte. Auxiliary betyder extra. Våra villkor i livet är dessa aux-enheter. Vår egen maskin är i balans och i välmående oberoende av dessa extra ingångar av omständigheter och händelser utanför oss. En del är lyckade, andra är tragiska. Men vår egen "apparat" är i form och i välmående. Så fungerar zen.
.
.
När vi ger upp sökandet efter aux-input för att göra oss lyckliga får vi en annan bild av situationen. Det är som en spegel. Om den är någorlunda ren ger den ifrån sig välmående och lycka. Vår grundnatur kommer lekfullt fram. Om den är sörjig är det svårt att ge samma lyster, samma lycka. Vi behöver inte vara rigorösa spegelgnidare som många professionella zencentra tyvärr inbillar folk. Men en ren spegel behöver inte göras något åt - den gör en enda sak hela tiden: speglar välmåendet i den rätta formen.
.
.

Duscha själen

Du duschar varje dag för att bli ren. Men var duschar du själen?
.
.

I det lilla perspektivet äger zen rum. Formerna, tingen runt dig, ljuden. Enkelheten i det obetydliga. Du gör ingenting speciellt. Du är försvunnen någonstans på berget och du leker med löv. Ingen bryr sig om dig och du är ett med hela universum.
..
Sitta zen är att återgå till det enkla, kroppens värme, ljudet av andedräkten, tiden som stannat i tystnaden, som för att njuta av den och inte skynda vidare. Inget innehåll, bara just detta, det perfekta i det lilla. Vad mer behöver någon?
.
.
Ibland tvingar oss världen till innehåll och gester. Men vi kan snart alltid återgå till den enkla perfektionen i zen. Där finns inga gester, ingen värld, inget innehåll, ingen sökare.

Kroppen

Man kan nog säga att fenomenologin, särskilt den del som Merleau-Ponty arbetade med, är modern zen. Framför allt gäller detta kroppen som den primära källan till form. Här finns ingen koppling till gammal buddhistisk ontologi och pessimism. I en renad form får vi zens perception av fenomenet genom kroppsligheten.

.
.

Så kroppen är primär form för oss. Vi kan se former runt omkring oss - det är den första verkliga zenövningen. Men när vi släpper yttre fokus för att se källan till all percpetion upptäcker vi den mentala kroppen. Den "ser inte ut" på något viss sätt. Den är inte smal eller tjock, överviktig eller anorektisk. Den ser inte ut utan ser in. Den är källan till alla rörelser, allt liv. När vi sitter zen känner vi värmen i kroppen, hör suset av blodet, hör andetagen. Allt är okänt men underbart nära och intimt.

.
.
Ända sen barndomen har jag alltid uttryckt mig i rörelse, dans, sport osv. Yoga och t'ai chi blev senare i livet vägar till kroppen som medvetande. Jag inser som gammal man att behovet alltid handlar om den verkliga kroppen, den mentala. En kvinna som heter Kaylynn Sullivan Two Trees vet detta utmärkt väl och henne har jag lyssnat på och hört det jag själv tänkt under många år. Det är som en mer konkret Merleau-Ponty. Hon vet detta på ett genomträngande sätt, efter en barndom med dramatiska tragiska händelser. Som flicka fick hon leva ett ensamt liv med sina morföräldrar sedan båda föräldrarna tagit sina liv.
.
.
När smärta och sjukdom härjar i den fysiska kroppen döljs den mentala kroppen. Själva smärtsensationen dominerar så fullständigt att den mentala kroppen gömmer sig och väntar. Ibland kan den till och med lämna den fysiska kroppen - vi blir medvetslösa av smärtan. Här kan den mentala kroppen välja att komma tillbaka eller fortsätta någon annanstans.
.
.
Den mentala kroppen är en källform för andligt liv. Denna form är fokus för zenträningen. Formen  behöver inte ha något särskilt innehåll. Men innehållen flyter i en ständig ström. Vi känner andra människors energier och intentioner. Vi känner osynliga energier och intentioner - om vi vill kan vi kalla detta demoner eller andar. Vi känner landskap. Den mentala kroppen lever alltid i landskap. Landskap är personer för den mentala kroppen. Djur och växter och byggnader är viktiga innehåll för den mentala kroppen.
.
.
På det sättet skapas under vår livstid på jorden en dynamik mellan den fysiska och den mentala kroppen - ibland lyser de båda, ibland lyser den ena, ibland dör den ena och den andra går vidare. Tills den går vidare är den ett viktigt fokus för uppmärksamheten. Genom denna fokusering får vi del av visdom. Formens visdom.

Friden i zen

Många undrar hur zenlivet fungerar - hur kan en modern människa befinna sig i ett tillstånd av frid under mer än tio minuter åt gången?

.
.

De flesta bryr sig betydligt mindre om lära eller ordning eller historia än just detta - hur är man i frid en längre period? Ju äldre människor blir ju oftare innebär lycka just denna frid. Det är inte så mycket aktivism - vad ska vi göra? - som att finna ett sätt, en stil, ett tänkande som befinner sig i frid.

.
.

Zen är just den friden. För att säga det lite skämtsamt: frid är en rent formell sak!

.
.

Med det menas den Stora formen. Vi lever just nu i den. Vi har kropp, vi andas, vi ser färger och former runt omkring oss. Vi rör oss och uppfattar rörelse. Vi blir hungriga, vi äter. Vi blir sömniga, vi sover. Vi fattar tycke för någon av det andra könet, vi älskar. Vi hör någon tala ett främmande språk, vi blir intresserade och lär oss ord och fraser på detta språk.

.
.

Formen är där hela tiden. Den är just så här.

.
.

C.S. Lewis beskrev en gång tron som att flyta på vatten. Man vågar luta sig bakåt i vattnet, förlora fotfästet och lita på vattnets bärkraft. Formen för liv är just sådan - den går att lita på.

.
.

Ett hjälpmedel jag rekommenderar vissa personer är att inte blanda in olika innehåll i formen. Innehållen kommer och går, men formen består. Innehållen bär sällan så långt. Ofta skapar de sorger. Men formen bär allt, den lever och litar på livet.

.
.

Den levande formen ger frid, inte i första hand aktivism. Verksamheten frigörs, det är sant. Men den blir inte en projektion om vad som måste göras. Handlingen börjar och slutar med sig själv så att säga.


Zen är skönhet i form

När vi väljer formseende genom zen får vi en ren form och det känns nästan märkligt att få tillgång till tingen på det sättet. Det är ju alldeles utan bedömning eller smak eller värdering. Gräsmattan får vara endast det som den är innan vi vet att "gräsmatta".

.

.

Det är är ingenting nytt. Filosofen Boström talade ingående om skönheten i verksamheten att se formen. Han uttryckte det så att vi lyckas se det absoluta i den partikulära formen och detta blir skönheten själv. Han tar ett exempel: vi kan njuta av eldens form, även när den förintar vårt eget hus. Skönheten är fullständigt likgiltig för alla innehåll. Formen ger något mer stilla och vackert än något innehåll någonsin kan ge.

.

.

Innehåll är ofta förvirrande. Det förändrar sig snabbt efter att ha blivit fastställt. Det växlar nästan genast efter att ha blivit upptäckt eller igenkänt. Innehållen är också villkorliga och kinkiga med sin status. Därför slås vi av skönhetens sköra men helt rena form. Den verksamhet som vi engagerar oss i när vi uppfattar denna form är just zens verksamhet. Sakerna får vara sig själva. Blomman är endast sig själv, ännu inte känd. Havet är övertygande sig själv, ännu inte förstått av någon. Trädkronan är tom på innehåll och fullkomlig i sin rörelse och form tillsammans med vinden.

.

.

När vi inte inordnar skönheten för vår nyttas skull utan bugar inför dess eget värde, blir det lätt att praktisera zen. Alla objekt runt omkring oss, ja varje del av vår kropp, utgör en konkretion av det absoluta genom sin oskyldiga form. De bjuder alla på givenhetens faktiska skönhet. Ingen diciplin eller lära kan någonsin erbjuda ett innehåll som kommer i närheten av denna skönhet. Ingen begrundan kan någonsin närma sig denna enkla verksamhet, formens eget medvetande.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0