Hugga ved

Att öva zen är inte att bry sig om sig själv eller sitt tänkande. Vare sig positivt eller negativ tänkande. Istället är det helt riktat på former. Det behövs inget forskande i sig själv eller andra.
Det är som en vedhög och uppgiften att kapa upp den och sedan hugga upp vedträna. Det viktiga är inte när det ska vara klart eller hur hårt jag ska jobba eller hur det känns. Det viktiga är formerna - vedtränas form, yxans form, sågens form och funktion, rörelserna i kapandet och i huggandet, rörelserna i kastandet av upphuggen ved. Och då och då vila och en blick på himlen, träden, gräset, byggnaderna. Formerna är levande och undervisar i zen.
.
.
I detta är det inte mycket intresse för hur "jaget mår" och det kan först verka opersonligt men senare väldigt befriande. Det är heller inget intresse för upplysning eller insikt eller förändring av ens liv. I de kretsar som odlar sådana intressen handlar det om förstadier till zen eller helt enkelt självupptagenhet. För den som kapar och hugger är det endast de levande formerna och rörelserna som har intresse. De finns i ett medvetande, ett stort medvetande bör vi säga, liksom alla fenomenen runt omkring. Som Berkeley sa: varat är i medvetna uppfattningar. Man får kalla det Guds ande eller något liknande.
.
.
När former är praktik blir livet i sin helhet enklare att leva. En rymd uppstår - man får plats. Det är ingen särskild där men man får plats. Livet blir sakligt och andligt på en gång. En svensk präst som arbetade en tid i Japan föreslog att hans egen kyrka borde paganiseras på nytt. Underligt uttryck tyckte många, men han avsåg en konkretisering, en närhet till tingen, till formerna sådana de uppträder framför oss morgon efter morgon. Vi kunde lära från japanerna menade han.
.
.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0