zenbloggen

När former och formbildning syns så finns ingen "du" eller "jag" där och ingen gör något. Ändå lever det mer intensivt än någonsin. När jag i Indien mötte min förste lärare i zen, som i sin tur var elev till Shunruy Suzuki, fick jag höra följande uppmaning: sitt så att ingen sitter. Först rätt många år senare förstod jag innebörden. Om det är någon som sitter där, som övar en färdighet, som satsar på zazen, så försvinner hela poängen och det blir en fåfäng aktivitet bland andra. Om någon lärt sig och utövar en färdighet så finns det någon som ska tjäna på det, som ska vinna något. Det är inte alls zen, det är vanlig ignorantia.

Döm av min förvåning när jag senare fick se folk i Sverige som lärde ut just att det handlande om en färdighet ! Zen hade gjorts till en positiv psykologisk och fysiologisk terapi. Tyvärr är det nog så fortfarande lite här och där på zencentra. Folk börjar med denna färdighet, prövar den ett tag och slutar. Andra finns att testa och zen blir aldrig den verklighet den är från början. När du ser hur allt bildas i medvetandet och ingen begränsad person finns där, då sker zen och zazen. Sittande zen, zazen är inget annat.

 

Visst kan vi tala om frihet. Den som ser hur former bildas och försvinner är fri från att fastna i någon av former, kan röra sig fritt och behagligt i livet. Ja, det är sant. Men det beror inte på att någon medvetet praktiserade eller övade någon färdighet utan att dessa ambitioner snarare gavs upp, om och om ges upp, om och om igen lämnas för att livet självt ska synas och vara sig självt.