Inte bara vara stilla
Att sitta stilla och vara tyst - många tror zen är endast detta. Men sanningen är väl att när vi försöker kommer vi ändå att sitta och tänka på allt mellan himmel och jord. Vi har en hjärna som hellre fokuserar på ett objekt än försöker vara utan objekt. Många vill vara utan objekt för att inte tänka på objektet. Men om vi ser oss omkring, just där vi är, kan vi upptäcka många objekt som inte leder till vidare tankar. Mattan på golvet till exempel, eller någon figur i mattan. Eller golvet under mattan som syns runt om den. Eller ett kvishål i trägolvet under mattan. Eller lysten i trälacket på golvet. Eller solskenets figur på golv och matta. Eller hinken som står på mattan med hundleksaker i. Eller öglan på handtaget på hinken. Vi omges av tusen former. Vilken som helst fungerar som fokus.
.
.
I en terapigupp jag ledde för många år sen fanns bland deltagarna en dröm om stillhet. Ett stilla liv där man läste böcker och promenerade i en skog eller park. Men vi talade om detta och de flesta insåg att stillheten var en metafor för ett annat liv än det vi hade just nu. Vi kan tillbringa år av längtan efter ett sådant annat stilla liv.
Själv tror jag att zen handlar om något annat. Stillheten är inte något i sig. Den finns i alla ting vi fokuserar på. Vårt medvetande är sådant att varje kontemplerat objekt i närheten av oss, ger samma rymd och enkelhet bortom längtan efter något annat mer stilla liv. Att flytta blicken och uppmärksamheten till något nytt objekt är utmärkt. Återigen ser vi samma sak - den fokuserade uppmärksamhetens rymd. Vi ser att vi omges av tusen magiska ting som alla har - vadå? Jo form.
.
.
Zen är att ta kontakt med form. Om vi vill kan vi tänka oss att vi är vilse i en skog. Det vi ska göra är stå stilla och iaktta skogen omkring oss för att finna platsen där vi är. Likadant i livet. Zen är att finna platsen med sina former. Utan att vi behöver bli platoniska och skapa metafysik kring formen kan vi se vad som händer: ytor, volymer, rörelser, ljus, skuggor, rumsligheten. I detta finns en konkret frid. Vi är i lyssnande tillstånd snarare än beskäftiga med någon nyttig handling. Formen är vår trygghet. Vi är konkreta och i frid.
Jakten efter det andra livet som ska vara skönare än detta är en form av stress. Egentligen räcker precis de former vi har kring oss. En av mina lärare i zen skrev: buga inför kråkan du ser på vägen till jobbet. Jag gjorde så. Stannade på cykeln, iakttog kråkorna vid Lillfjärden i Hudiksvall, valde ut en äldre kråka och bugade som inför en zenmästare. Formen, rörelsen, hela universum i en dammig kråka!
.
.
När vi tar kontakt med form får vi ett formseende. Ett formellt uppfattande. Men det är inte abstrakt utan yttrst konkret, så konkret att namnet inte hunnit dit ännu. Vi ser former och färger på en gräsmatta men vi är före namnet och semantiken. Vi är för-semantiska, vi är pre-semiotiska. Vi behöver inte klä av sakerna sina betydelser, vi behöver inte dekonstruera världen vi skapat. Vi är före, vi är i den konkretion som ännu inte benämnts. En hälsa finns att hämta i detta perspektiv.
Jag minns en period i mitt liv då förkylningar drabbade mig kontinuerligt. Min lärare skrev och föreslog att använda himlen, den blå himlen eller den molnbeklädda himlen som konkret objekt på ett mer uttalat sätt. Vi bodde högst upp i huset och jag hade en rad fönster som såg himlen över staden där nedanför. Himlen gjorde mig snart frisk. Utan att veta vad det är, tog min själ och kropp in den blå himlen. Himlen blev mitt medvetande. Jag blev himmel. Sedan dess har jag faktiskt inte drabbats särskilt mycket av förkylning eller influensa.
Kommentarer
Trackback
