zenbloggen

En god zenvän som heter Robert Aitken sa till mig över en middag i Honolulu att titta på himlen lite då och då. Han använde det som en zenövning, och likadant hade hans farmor gjort. Det är en bra bild. Himlens blåa kupa är en spegel som alltid är ren, även när alla möjliga innehåll i form av moln och solljus och månljus demonstrerar sina uppenbarelser på den. Oavsett omständighet speglar himlen den natur som är balans, frid, välmående.

.

.

Det är lätt att lyfta blicken då och då. Om vi endast låter formens frihet spegla sig, återverkar detta på vår organism och vårt känsloliv. Det kanske inte blir så mycket till metafysik eller dogmatik, det går inte ens att särskilja kultur eller religion. Men istället lycka.

.

.

Himlen behöver inte heller byggas. Inte ens tränas fram. Den finns där. På liknande vis finns vår rena spegel därinne, innanför projekt, tankebyggnader och kulturer. Den är inget att uppnå. Men eftersom nästan alla levande varelser söker välmående, balans, harmoni, är det förstås oerhört mycket värt att titta på himlen.

.

.

En gång när jag tyst väntade på att eleverna skulle skriva färdigt en kria, tittade jag ut genom de stora salsfönstren. Det var rejält kallt i januari månad. Rökpelarna från hus och gårdar stod rakt upp i Hälsingelandskapet. Plötsligt slogs jag av rökformationerna. Disharmoniska tankar och inre rörelser är som flokiga och bolmande rökformationer på himlen. Fridfulla tankar är som dessa stilla raka pelare. Men allt är rök. Det viktiga är den vackra himlen som är bakgrund och teaterscen för alla sorters rökformationer. Denna erfarenhet var en av de viktigaste i livet för mig.

.

.

Är det viktigt att veta något om zen för att se på himlen? Nej. Det räcker med att kognitiv verksamhet finns. Att det finns en sådan verksamhet är fantastiskt, en gudagåva. När den blir medveten om sig själv går det att se på himlen och återfinna välmåendet oavsett omständighet. Ingen molnformation förändrar himlen. Ingen ilska varar. Ingen avundsjuka kan hålla sig kvar särskilt länge. Inget hat kan vara länge - det kan återväckas, men det är alltid momentant. Himlen är där med sin kognitiva rena kvalitet hela tiden.

.

.

Ofta när jag åker bussen hem från mitt arbete går blicken upp i himmelsskålen. Den Gyllene Skålen, för att använda ett bibliskt uttryck. De känslor och kroppserfarenheter som uppstår naturligt i samband med tillit, lugn, vila och balans, följer ofta blicken på himlen. Men samtidigt finns en realism: jag måste operera med intentionen att titta mot himlen, välja den intentionen istället för andra. Därför kan vi tala om avgörelse, träning.

.

.