zenbloggen

 

En del människor vaknar genom zenträningen efter en relativt kort tid. För mig tog det tjugo år. När uppvaknandet sker försvinner tiden. Och i detta finns ingen bedömning av det tidigare. Många tror att det är bättre att leva uppvaknad än inte. Men sanningen är att det inte sker någon bedömning av det slaget. Det som vi kallar "tidigare" är inte möjligt längre. Det var en skugga som är borta. Det som är borta bedöms inte. Det är som i låttexten:

 

There never was a past

there never is a future

there is this magic hereness

and you are welcome home...

 

Det som är kvar när man vaknar är bara själva verkligheten. Att påstå trevliga saker om att leva vaket jämfört med att leva ovaket är helt irrelevant. Vem ska utföra jämförelsen? Det finns ingen sådan kvar. Det har aldrig funnits någon "före" eller "efter" och att försöka skapa detta är en sorts lögn som kanske någon gång kan ha ett visst pedagogiskt värde. Att leva utanför tiden, som alla vaknade gör, är bara att leva. Former och färger är som de är, känslor och tillstånd kommer och går.

 

Allt blir det som verkligen sker när vi lever med tiden stoppad. Trots att allt förändrar sig runt om oss är stillheten och oföränderligheten ett faktum. Därför blir det lite bakvänt att tala om framgång eller att ha nått ett mål med zenträningen. VI når inga mål, vi bara vaknar. Det är inte ens ett annat sätt att leva på, vilket många som lever ovaknade gärna tror. De tror att livsstilen blir annorlunda, att en förändring inträtt. När tiden upphört är allt som vanligt, bara utan tid och väldigt enkelt.

 

Visst kan det vara roligt att dramatisera uppvaknandet, skapa förväntningar och motivation. Så får man elever. Men det är falskspel och ska inte förekomma anser jag. Låt oss vara sakliga. Träningen leder många fram till att tiden upphör och allt är som det är i en sorts evighet. Vissa vaknar tidigt, andra senare. Det är egentligen ingen skillnad. Ta istället en titt på allt som dyker upp och försvinner - visst ser du det eviga och tidlös i alltihop?