Andas in, andas ut
Ansträngning är helt enkelt gör vad du måste göra. Meditation under det att du gör något förändrar ansträngningen till något enkelt, endast göra det som ska göras. Själv är du i meditationen, du märker andning, du märker det som sker i kroppen, du är medveten om tillstånd. Där finns lycka mitt i ansträngningen.
Människors karaktärer och vanor varierar. Några behöver mycket tid på sig för att komma igång. Andra, som jag själv, kan sekundsnabbt vara inne i det som måste göras. Vi är impulsstyrda, ofta rastlösa. Vissa människor har en övermängd energi — så mycket så att de alltid är på språng, klättrar på väggarna om de inte får saker att göra. Andra måste vänta in energin. Vi är olika.
Det handlar inte om värderingar, utan energier och karaktärer. Du kan se dem som försöker att hitta saker att göra hela tiden, sätta all vikt vid det yttre, vid manifestationen. I meditationen söker vi inte något att göra ur ett behov av att fly, eller ett behov att distrahera oss. Vi utvecklar tillit till vårt vara, det interna buddhaskapet. Ansträngningen är att endast observera sinnet och klargöra sig på meditationsobjektet.
Lagom är bäst. Om du gör alltför stor ansträngning, blir du bara rastlös och om du inte lägger tillräckligt ansträngning, blir du uttråkad och kroppen börjar känna sig olustig. Din kropp är ett bra signalsystem för kvaliteten på insatsen. Det tar lite viljestyrka för att kroppen ska signalera hur det går. Om du går för fort känns det stressigt, så ansträng dig att gå långsamt och medvetet.
Tyngdkraften drar ner dig, så du noterar det. Vädret är kallt, så du noterar det. Med ānāpānasati, är du uppmärksam på andningen,”höjer sig” på in, ”sänker sig” på ut. Lite ansträngning behövs för att börja detta, men inte sedan. Då går det snart av sig själv. Du koncentrerar dig på gångrytmen, kanske sjunger ett mantra på den rytmen.
Du märker att gångrytmen är en hjälp för att lära sig att bromsa alla reaktiva processer. Att ”göra rytm”, det vet alla musiker, är att leva koncentrerat. Livet formuleras när du koncentrerar dig på en rytm. Två rytmer är utmärkta att använda, andningen och stegen när du går.
Att använda sig av rytmer som är långsammare än dina tankar är mycket fruktbart för meditationen. Men ānāpānasati, alltså ”höjer sig” och ”sänker sig” kräver också att du sakta ner hela livet till en njutbar harmoni i aktivitet. Många tror att man har tråkigt när man sitter i tystnad en stor del av dagen. Tvärtom, det är en njutning vars attraktion gör att vi vill leva så.
Vi försöker inte få insikter eller uppvaknande från meditationen. I samma ögonblick vi gör det försvinner hela poängen med den. Uppvaknande är att helt enkelt inte behöva något uppvaknande. Det kommer av sig själv, av nåd. Allt annat i stil med att försöka ”få ut något för dig själv”, leder endast till en mycket frustrerandeerfarenhet. Du kommer att bli du arg på dig själv eller någon annan.
Nöja sig med bara en inandning, en utandning? Just det.
